Djurfamiljen

Lite smått tillbaka

Spread the love

Hej mina kära läsare 🙂 jag blir så glad att trots att jag inte skrivit på några dagar så har besöks statistiken knappt gått ner. Ni är trogna läsare helt enkelt 😀 Undrar ni hur det är här? Jo vi är förståss fortfarande ledssna över att Andreas moster gått bort men nu tänker vi också att hon har det ju mycket bättre där hon är nu. Hon hade cancer. Jag är helt säker på att hon vakar över oss.

 Jag är ganska ärlig av mig så jag kan berätta att jag tampas med en stark Läkarskräck/Sjukshuskräck just nu också. Som ni kanske vet så har jag problem med mitt knä, knäskålen hoppar ur led (kommer nog bli bra nästan helt bra efter operation) och har fått springa hos läkare för det och min läkarskräck blir bara värre och värre för varje gång. Skall till läkaren på fredag så jag kommer vara nervös fram tills jag varit där. Som tur är så kommer jag få hjälp att bearbeta min läkarskräck, känns skönt att äntligen har en läkare tagit det på allvar och förstår att jag behöver hjälp med det. Det känns ju verkligen konstigt att när man annars är ganska tuff och framåt helt plötsligt blir ett ångestvrak bara för att man skall till läkaren. Men så är det och jag är öppen med det och hoppas det kanske hjälper någon annan som har liknande problem med att söka hjälp. Ni får även gärna maila mig om ni behöver skriva av er om sånt eller undrar något.

I alla fall nu vet ni hur läget är här men det är ju fortfarande en kattblogg så lite kattgrejer skall vi också få med i detta inlägg. När vi ändå är inne på sjukhustemat skulle jag vilja citera en bra krönika som är skriver av mina absoluta favoritkrönikör: Anders Johansson, Kattliv

Ge inte upp stå på er!

Men skaffa en bra försäkring.

Om vår lilla hittekatt Kajsa som nu är sex år har jag tidigare berättat i dessa spalter. En natt vaknade vi av ett gurglande ljud i rummet intill. Det visade sig vara Kajsa som fått epileptiskt anfall och ramlat ner från sig korg. Fallandesjuka kallades man det denna sjukdom en gång i tiden när den drabbade människor. Vi vet inte vad Kajsa har varit med om tidigare i sitt liv, innan hon kom till det välskötta katthemmet i Kalmar och senare till oss. Men den som är kapabel till att ut en låda med tre kattungar och deras mamma vid en sopcontainer har säkert ett rynligt samvete. Vi åkte naturligtvis till djursjukshuset med Kajsa och en medicinering uprovades. Det fungerade skapligt, anfall förekom men det var inte täta och snart nog upphörde de. Men i samband med hennes vaccinatio på hösten utlöstes en formlig våg av epileptiska anfall som inte heller verkade ge med sig.

På djursjukhuset fick vi beskedet att det inte inte fanns mer att göra, I klartext: Kajsa kunde inte leva vidare med så täta krampartade anfall. Alla som älskat ett vet hur svårt det är att dra gränsen mellan liv och död. När börjar djuret på allvar plågas av sin sjukdom? Vad vet man? Har man djuret kvar för sin egen skull och förlänger livet bortom beprövad erfarenhet? Det här är svåra och kontroverisella frågor som veterinären oftast är bäst skickad att bedöma. Men erfarenheten hr också lärt oss, Britt-Marie och mig, att man till sist ändå måste lite på sitt eget omdöme. Det lärde vi oss om inte förr när vår nu fyraåriga Bernersennen hund Ruzzo för några år sedan var mycket allvarligt sjuk, men som med hjälp av specialkompetens hämtade sig och nu är hälsan själv.

Jag tror inte ens att vi tänkte tanken att ge upp Kajsas liv; det gör man ju inte med en familjemedlemmar. Istället sökte vi vidare, läste allt om sjukdomen och fann under över alla under, en av landets tre neurologer på läckebydjursjukhus i vår egen stad Kalmar. Nej, det var inte ett ögoblick tal om avlivning. Kajsa skulle ställas in på exakt dos och därmed kunna leva vidare, om än med sporadiska anfall. Nu har det gått tre månader och jag vågar nästan inte skriva, vidskeplig man kan bli för mindre, att hon nu inte haft ett anfall på mer en tre månader. Vi vet inte hur det blir längre fram, sådant vet man aldrig, men vi har redan fått flera månader tillsammans med denna 2.7 kilo tunga, underbara varelse. Därför säger jag till alla som har ett sjukt djur: stå på er, ge inte utan sök vidare, tillfråga den bästa kompetensen, alla veterinärer kan inte vara specialister på allt. En bra försäkring är guld värd, men kom ihåg också ihåg att pengarna för husdjuren alltid ligger överst i portmonnän.

Jag tycker att man skall ha Anders krönika i bakhuvudet när man har ett sjukt djur. Självklart finns det dom gånger då avlivning är enda alternativet just för att djuret lider för mycket men det finns också dom djur som avlivas i onödan just för att en veterinär dömer ut dom av bristande kompetens i sjukdomen. Så jag säger som Anders, stå på er, leta info, gå till en annan veterinär med mer erfarenhet av sjukdomen !

 

 

8 tankar om “Lite smått tillbaka

  1. Sophia och katterna

    Jag håller med till 100%
    Min pojkväns katt blev överkörd m.m och nästan strimlad pga detta. Veterinären sa att det var meningslöst och att dom kunde avliva och köpa en ny katt men dom opererade katten i alla fall och nu är katten 19 år och helt frisk utan minsta lilla problem. Och hans syster (kattens) fick diagnos med att hon inte skulle överleva i mer än ett par månader för ett par år sedan pga av någon sjukdom, minns ej vilken men dom var envisa och medicinera katten och hon levde friskt i 10 år och nu för några månader sedan blev hon avlivad för det bästa, hon hade fått någon hjärtsjukdom så dom fick åka till veterinären flera gånger om dagen m.m så det var bäst så. 19 år gammal blev hon

  2. Lotta

    Visst är balkongmöblerna fina, vi köpte dom på Rusta och de finns på deras hemsida. Om man köper hela paketet som vi gjorde får man en rabatt på ca 2000 kr, dessutom hade de fri hemleverans värd 395 kr.

  3. Emma

    Tråkigt det med Andreas moster, cancer är en hemsk sjukdom, som tar på tok för många liv. =( Jo, jag åkte till en annan veterinär då Frou-Frou hade sina problem, dom var sa ju inte att det bara var att ta bort henne, men kändes som att bara för att hon var en huskatt så brydde dom sig inte, utan bara skickade hem mig med tabletter jag skulle ge henne.

  4. MODEKATT

    Klart statistiken inte sjunker, vi gillar din blogg!
    Tråkigt det med Andreas moster men som du säger hon är säkert på ett bättre ställe,slipper ha ont!

    Skönt att ha en bra läkare som man kan lita för det är inte alltid så. Förstår dig fullkomligt med sjukhusskräcken men nu ordar det ju sig så det är bra 🙂

    Förstår inte alls hur veterinärer kan bara föreslå att katten ska somna in! Det är ju utbildade människor & framförallt djurvänner annars varför blir man vet. egentligen?

    Kram på dig

  5. Sara och Ansgar

    Bra krönika! Katter/husdjur är ju som vilka familjemedlemmar som helst, det skulle nog tagit lång tid innan jag skulle kunna avliva Ansgar (ja om det inte var uppenbart att han led och det verkligen inte fanns något mer man kunde göra). Tack och lov finns ju internet där man kan söka svar och läsa om olika metoder 🙂

  6. Elina

    Ja, jag håller helt med Sara o Ansgar, katter är som vilka familjemedlemmar som helst! Jag känner att det finns vissa punkter då man kan vara glad att man kan ta ett sådant beslut när det kommer till djur – alltså avlivning – när man känner att de lider något fruktansvärt och man är säker på att det inte går att göra någonting åt det! Då kan de små liven faktiskt somna in, för att slippa leva ett ovärdigt liv. Jag har hört så många historier om människor som låtit djur lida pga att de inte kan avliva dem (pga av kärlek) – det är nästan att älska ett djur till plågeri/döds. Iaf enligt min mening… Usch. Det är svårt med gränsdragningar och liknande, men rent konkret kände jag att jag antagligen fick fram det jag ville säga…

  7. heidi Inläggets författare

    Emma:
    Ja det är verkligen jättetråkigt. Som tur är så var hon över 80 år så hon har i alla fall fått leva ett långt liv. Nu är hon nog en ängel, hon var en sån där som alla tyckte om, både människor och djur. Andreas brukar säga att hon behövde inte anstränga sig för att vara snäll, det var sån hon va 🙂

    Va tråkigt att dom var så nochalanta med Frou-Frou. Man skall ju försöka ta reda på källan till sjukdomen.

  8. Emma

    Ja, men det är roligt då att hon fick så många år, min farmor gick bort i cancer då hon var 50, så det var en jobbig period.. Så vet vad man går igenom, dock så var jag bara 7 år då, men sen gick min far bort i cancer bara 43 år gammal.. Så det är jobbigt.. Ja, vissa äldre är så där mysiga, så alla tycker om dom.. =)
    Ja, så jag åkte 10 mil enkel resa för min lilla dam. Så man gör mycket för djuren, mina jobbarkompisar tyckte man var galen, dom tyckte att jag skulle avliva henne och köpa en ny katt.. =S Fast då är det ju inte Frou-Frou, för dom är inga förbrukningsvaror katter, det är ett liv man pratar om.

Kommentera