Djurfamiljen

Snart blir det intervju med Kattbeteenderådgivare Helena Johansson:

Spread the love

Jag på måndag blir det intervju med Kattbeteenderådgivare Helena Johansson :D. Som jag skrev innan så har ni chansen att ställa frågor till Helena. Så har ni frågor om kattbeteende skriv de i en kommentar här nedan eller maila mig frågorna på kattfamiljen@gmail.com 

11 tankar om “Snart blir det intervju med Kattbeteenderådgivare Helena Johansson:

      1. anton

        Jag tror tyvär inte jag har några vänner som gör det…:/
        Btw, är det skillnaden på en kattbeteendevetare och en kattkommunikatör? Jag trodde Helena var det sistnämnda men kanske har missuppfattat 🙂 kanske ngn fråga inte är relevant pga det…

        1. heidi Inläggets författare

          Ja det är skillnad. Helena är kattbeteendevetare/rådgivare, med andra ord så är hon utbildad inom kattens beteende och är bra på att läsa av kattens kroppsspråk osv. Hon har alltså ingen telepatisk kontakt.

  1. Jenny

    Fråga till Helena
    Jag blev sambo i höstas o min ena katt Zorro hatar fortfarande min sambo. Zorro är ca 7 år gammal och har levt med mig och sina 2 kattlompisar själv tills i höstas. Han slår efter sambon o fräser o har sig. Zorro har alltid haft lite aggressions problem och morrar mot folk men detta e extra jobbigt eftersom det e sambon som blir lidande

    1. heidi Inläggets författare

      Bra fråga som vi absolut tar med. Dock kan det vara så att för att verkligen få hjälp så kanske ni behöver konsultera Helena om hennes tips inte hjälper. Då behöver hon veta mer om just er och sätta sig in i situationen.

  2. emma

    Fråga till Helena:
    Har en katt som nästan alltid springer ut ur lådan efter hon har varit där, så det sprutar kattsand överallt. Är det något ”normalt” beteende? För dom andra 2 katterna jag har dom krafsar över efter dom varit på lådan. Och känns ju som om det är det beteende som borde vara mer normalt, att gräva över efter dom varit på lådan.

  3. Danielle

    Hej! Jag undrar lite över min snart ettåriga honkatt. Vi köpte henne i september förra året och redan då var hon en liten skyggis.. eller ja, snarare räddis, för skygg är hon väl inte direkt.

    Hemma i lägenheten hade vi redan en kille på 17 veckor och han blev inte populär alls, men det är ju inte så konstigt att allt inte funkar riktigt i början. Hon satt uppflugen i sitt klösträd hela natten och hela nästkommande dag och bara skrek.. alltså skrek, inte ynkliga pip eller jamanden utan som ett litet spädbarn, våra grannar trodde vi hade fått tillökning..

    Till sist åkte vi ut med vår andra katt till mina föräldrar för att göra så att lilla Diva (som vår hona heter) skulle våga sig ner ifrån katträdet. Jag hade låtit henne vara ifred så mycket som möjligt då hon klöste sig fast i klösträdet och skrek ännu högre om jag försökte röra henne..

    Till sist hoppade hon ner och försvann och gömde sig inne på toaletten där hon satt och tryckte i flera timmar.. Hon har liksom aldrig kommit till mig eller min sambo för att få tröst om hon är rädd eller ledsen, det är som om hon inte känner sig trygg med oss, och det gör hon inte direkt fortfarande.

    Nu har det ju gått en tid och hon och vår hankatt är bästa kompisar, däremot tycker jag Diva är lite.. ledsen, liksom. Hon ser sådär sorgsen ut i ansiktet alltid och kan fortfarande ”tjuta” sådär flera gånger om dagen och en hel del på nätterna. Hon sitter en bit bort ifrån en och bara ylar sorgset. När hon gör sådär har jag försökt kela med henne, men då går hon undan och sätter sig en bit bort och ylar lite till.. jag har försökt distrahera henne med leksaker (vi har tonvis) men dessa är inte roliga dem heller. Mat fungerar inte heller.

    Ibland funkar det att hon lugnar sig om hon får komma och ligga under någonting, som under täcket hos mig eller under en filt någonstans, men det är bara då hon känner sig trygg och kan vara nära mig och ”kela”. Hon är inte rädd för oss eller så, som det kanske låter, men hon är liksom lite obekväm, på något vis.

    Blev en lång fråga men jag ville verkligen förklara. Diva verkar inte ha ont någonstans, hon har varit hos veterinären och som sagt, det är inte smärta hon ylar av, det är mer en slags sorgsenhet som jag inte vet alls vad den beror på.. vi har leksaker och klösträd och höga höjder hon kan befinna sig på, hon får också komma ut på balkongen hur mycket hon vill OCH hon har en kattkompis. Vi har försökt med det mesta, både låta henne vara och försöka truga, men ingenting verkar hjälpa..

    Hoppas du har något svar på vad vi kan göra för vår lilla kattjej 🙂 Även om hon är som hon är så ligger hon ju oss väldigt nära hjärtat!

    / Danielle & Diva

Kommentera